Morfar
Han ska vila i minneslunden och vi ska hämta ut lite av hans aska och sprida den ute vid ön som han älskade.
Det var min första begravning i vuxen ålder egentligen. Jag inser ju att det blir fler men helst vill jag stanna tiden innan morfar gick bort och leva i tron om att alla jag älskar ska finnas för alltid, att det är jag som ska dö först.
Efteråt åkte vi hem och åt alldeles för mycket mat och pratade om de glada minnena. Lite avdramatiserande och lite normalt. Som sig bör.
