terapi
Du vet alla gånger som man är ute på promenad eller när man kollar på en snygg film och känner sig hemskt inspirerad att själv filma ALLA VACKRA SCENER. Så känner i alla fall jag, ofta. Men jag har sällan tillgång till en videokamera. Men nu så har jag haft en över helgen liggandes säkert i sin väska eftersom jag har varit sjuk och ändå inte orkat leka med den.
Men så mådde jag bättre nu söndag kväll efter dubbelt så mycket sömn än vad som rekommenderas. Så satte jag mig att planera vad jag skulle gå ut och filma på den korta promenad som jag räknade med att orka med. Men inga sinnesbilder kom. Ingen inspiration. Ingen alls. Och ofta slutar jag där, både när det gäller foto, film och skrivande. Allt egentligen. För man vill ju ha möjlighet att göra det som man vill göra EXAKT när inspirationen infinner sig, annars är det ju inte kul.
Jag tog kameran i en mer lätthanterlig väska än den massiva ryggsäck den normalt förvaras i och bestämde mig för att den skulle få följa med ut i min jakt på kakor. Jag har nämligen kollat färdigt på så mycket på netflix att jag nu börjat kolla på Glee (döm mig inte). Och när jag sitter och tänker att jag sjunkit så lågt så ser jag en av karaktärerna som brukar ha med sig chocolate chip coockies. Alltså behövde jag gå till subway som har de godaste chocolate chip cookies.
Kakor åsido, jag behövde inte komma alls många steg innan jag slitit upp kameran, hittat ett snyggt ljus, en snygg bild och filmat den första fantastiska panoreringen. Så vips! hade flera timmar passerat och jag sökte mig hastigt tillbaka till tryggheten och värmen som mitt täcke erbjuder. Men jag har filmat. Inspiration fanns där ute och jag glömde av tiden för att jag var så inne i det. Det spelar inte längre någon roll om det blev bra, för det var så kul. Stunder som den ikväll är de som räknas som terapi <3